Kitsch

Hej allesammans!

I presentationen ovan framgår inte mer specifikt vilken musik som spelas på Klubb Kitsch. Det är inte annat än naturligt då olika personer kommer stå för musiken olika kvällar. Det finns ingen färdig mall som alla måste hålla sig till. Således kommer musiken att variera beroende på vem som står vid spakarna.

Jag (Björn Högberg) kan givetvis bara tala för mig själv, och i viss mån för resten av Grabbar och Jargong (dvs. Albin och Christian). Och jag tycker det kan vara på sin plats med en liten presentation av min musikaliska inriktning, så att ni vet ungefär vad som är att vänta. Jag kommer att spela pop, pop, pop och åter pop. Pop och endast pop. Ypperlig pop; melodiös, ljuv och alldeles underbar. En smak av sommar förklädd till toner.

Men tro nu inte att vi är ett gäng inskränkta musikfascister. Pop är ett brett begrepp, och kan inkludera allt från pinfärsk electro och obskyr 80-talspop till folkliga Allsång på Skansen-artister a la Håkan Hellström, Sveriges ohotade popkung.

Följande klipp får representera popens anda, känslan av en spontan glädjeyttring. En anda som kommer vila tung över mitt högst personliga bidrag till Klubb Kitsch.

Är det tillåtet att vara pretentiös här? Är det tillåtet att nämna Platon en musikalisk kontext? Jag tycker det. I presentationen hävdas det förvisso att vi är opretentiösa, men jag tillåter mig göra ett undantag. Pretentioner är nyttiga. I vilket fall; med utgångspunkt i Platons idélära skulle jag vilja påstå att denna låt, No Excuses av Air France, faktiskt kommer snubblande nära att materialisera popens själva idé. Allt vad popen är, och bör vara, har förkroppsligats i detta briljanta musikstycke. Perfektion och fullkomlighet är givetvis fruktlösa begrepp när man talar om musik, men jag skulle nästan vilja hävda att det här är den perfekta poplåten.

Då ses vi på fredag!